Senaste Nytt om Mölndal Outdoor!

Rapport från Åmål Adventure Race 2013

Åmål Adventure Race 2013. Anna Säfsten rapporterar om tävlingen.

Det är lördag förmiddag och jag och Klas sitter i bilen på väg mot Åmål. Det är en fin dag, blå himmel, lagom varmt och det blåser lite. Vi dricker vatten och diskuterar om vi ska ha på oss långa eller korta tights under loppet.

Som vanligt inför en tävling så fryser jag lite – fast jag är mer förväntansfull än nervös.

Framme i Åmål lämnar vi Klas kajak vid kanot-växlingen, vi passar på att beundra de andra kajakerna som ligger på plats och jag blir glad när jag ser att det bara är små vågor på sjön.  Jag kollar in växlingen lite extra eftersom jag vet att nästa gång jag är på samma ställe kommer jag att vara trött – och försöker därför memorera hur fållorna för privata och lånekanoter är placerade och var stämplingen är.

På parkeringen vid Hannebols idrottsplats står det fullt med bilar och när vi rullar in på parkeringen ser vi att vi har kommit rätt, för det är kajaker och cyklar på nästan varje bil. Inne i klubbstugan är det lugnt och tyst, träningsklädda personer sitter två och två djupt koncentrerade över sina kartor.  Vi får bara en snabb blick och ett hej från våra klubbkamrater när vi kommer in. Jag sätter mig med Anna som jag ska tävla med och får en genomgång av kartorna. Vi diskuterar för- och nackdelar med olika vägväl och planerar in ett par alternativ för cyklingen.

När vi har ritat in våra vägväl går vi ut och går igenom utrustningen. Vi har en ruta i växlingzonen där våra cyklar står. I rutan har vi också varsin låda med vattenflaskor, bananer, energi och skor för de olika momenten.

Ordning på utrustningen och koll på kartor, mat och skor är centralt – vi vill inte behöva tänka på vad vi ska byta till i växlingarna eller ännu värre leta efter något. Vi pratar igenom de olika sträckorna och hur vi har med oss väska och energi.  Just i det här läget, en knappt timma innan start finns det en spänning i luften, vi kollar på varandra och funderar på vilka kläder som är bäst och många byter om igen för att sedan värma upp.

Äntligen är det dags! Vi samlas vid startlinjen för prologen som är en kort gemensam löpsträcka för alla olika klasser. Vår taktik är att starta lugnt med förhoppningen om att kunna cykla ikapp på sträcka två. Starten går och jag får en relativt behaglig resa genom skogen.

Efter knappt 15 minuters löpning är det byte till cykel och en mountainbikeorientering.  Anna drar som väntat iväg med full fart och koll på läget, jag hänger på och hinner inte alls följa med på kartan, men med Anna som partner så är det inget problem. Planen är att jag ska gå upp och dra på de långa cykelsträckorna på asfalt. Vid tredje kontrollen är vi ikapp flera av damlagen och jag är med på kartan så vi kör det vi har och får en möjlighet att cykla med Lina L och Camilla från MOIF. Perfekt hinner jag tänka innan min kedja hoppar. Medan jag svärande trixar med kedjan som har fastnat mellan kransarna så försvinner de andra. SKIT!

På cykeln igen och frustrerad drar jag upp tempot på vägen, det är motvind och jag blir ganska snabbt trött. Dessutom stressar jag eftersom ett annat lag har lagt sig på rulle bakom oss. Men snart är vi i skogen och cyklar på stigarna igen. Vi kommer till kontrollen där vi måste välja väg, vi lämnar cyklarna halvvägs i skogen och springer med cykelskor och hjälm till kontrollen. Vi hittar vår lilla stig och drar iväg igen på vägval två. Resten av cyklingen flyter på bra, vi har bra tempo hela tiden och vi cyklar parallellt med några mix-lag. Jag tappar vattenflaskan i en backe och får vända och hämta den men hinner ikapp Anna igen.

I växlingen ser vi ryggarna på Lotta och Kristin från Landehof. Det är tunga lår och stumma vader som ger sig ut på orienteringen och Anna tar täten igen. Banan går från växlingsområdet och ska ta oss till kanoterna.  Orienteringen är lätt i jämförelse med de banor som vi springer vanligtvis men kanske är vi trötta eller lite för avslappnade för plötsligt inser vi att vi har tagit fel stig. Vänder om och får snedda genom skogen för att komma rätt. En liten tröst är att vi möter Landehof tjejerna igen och de ser lika förvirrade ut som vi är. De drar iväg genom skogen och vi tappar kontakten med dem igen. Vi springer på och tar i fortsättningen kontrollerna precis enligt vår plan. Vid näst sista kontrollen träffar vi Klas, han muttrar om att han bommade mycket på cykeldelen av banan. Han försvinner rätt snabbt genom skogen och vi joggar vidare på stigen. Efteråt visade det sig vara ett dåligt vägval, det var långt och inte så lättsprunget som vi hade hoppats.

Vid kanotväxlingen är jag som väntat trött men vi båda har sett till att äta lite innan vi sätter oss i kanoten. Så vi paddlar ut, första kontrollen sitter i en å och vi får många möten på vägen in. Padldingen blir lite trixig men vi slipper incidenter och lyckas hyfsat hålla högertrafik. Stämplingen går bättre än väntat och vi vänder kanoten och paddlar ut igen. Paddlingen går bra hela vägen, det blåser bara lite och det är inga fler svåra stämplingar. Vi ser att vi tar lite på laget från Karlstad och det sporrar!

Landstigningen går sådär, vi har paddlat från brygga innan och jag är helt enkelt för trött för att komma på hur jag ska kliva ur kanoten. Men på något sätt kommer vi i land och lägger upp kanoten. Av med flytväst och på med nummerlapp för den sista orienteringssträckan. Redan på väg ut från växligen får jag håll och får slita hela vägen  för att hålla Annas tempo och inte sacka. Jag försöker andas och tar lite energi men det hjälper inte. Så jag fokuserar på Annas rygg och biter ihop.

Sista kontrollen är placerad mitt i en damm och båda i laget måste simma. Kanterna är leriga och vi glider ner i vattnet som känns kallt. Jag får nästan panik och börjar andas för fort, men intalar mig själv att jag kan simma och att det är kort. Trots det får jag slita, både mentalt och fysiskt,  vattnet är lerigt och helt utan sikt, stämplingsenheten sitter på en stor dunk och jag får verkligen dra i dunken för att kunna stämpla. Men när det är gjort kan jag simma ganska lugnt till kanten där jag kryper upp.  

Med målet i sikte känns det ganska lätt igen och vi springer in i mål, målstämplar och får ett varmt grattis av tävlingsledarna.

Team Anna- eller Mölndal Outdoor 4 blev 5:e damlag av 10 och jag är nöjd med vårt lopp. Vi avverkade banan på 3 timmar och 20 minuter.

Så varför tävla i mutlisport? För att det är roligt så klart! Det är jätteroligt att tävla i lag och det är bra för kroppen att byta gren under tiden. Dessutom är det intressant att se hur svårt det är att till exempel orientera när man är trött. Sedan är det nog ett av de mer generösa och roliga sammanang som jag rent idrottsmässigt varit i. För oavsett vilken nivå du själv befinner dig på eller var du är i fältet så peppar alla varandra. Det är helt enkelt att genomföra tävligen som är det viktiga inte placeringen.

• Föregående